#METOO


Igår kände jag mig inte alls redo, idag gör jag nog det. Eller gör jag det? Jag vet faktiskt inte ens nu, efter att ha publicerat detta inlägget om jag gör rätt, men min intuition säger att de är det. Det är extremt läskigt att vara såhär öppen men jag intalar mig att det kanske är skönt att lätta i efterhand. Och för er som inte har en aning om vad jag pratar om;- Sök på #MeToo på instagram så förstår ni.

Men innan ni fortsätter att läsa. – Bespara er tankar om att jag skulle fiska efter någon medömkan eller “tycka synd om mig kommentarer”. Jag klarar mig och har gjort i flera år då detta är hemligheter jag hållit inom mig. Aldrig pratat om eller berättat. Jag kände snarare ett stort ansvar och en plikt att ta upp hela #MeToo grejen som florerat stort i media det senaste dygnet. Som en person med möjlighet att använda sina sociala mediekanaler i olika sammanhang så kändes detta både nära och väldigt viktigt att ta upp. Men det har vacklats en del på vägen hit, tro mig. Jag har skrivit, raderat, skrivit och raderat igen. Men pga att DU och jag tillsammans vågar berätta våra historier så tror jag på en förändring om en ljusare framtid. <3 För jag hade aldrig kunnat ana att det är så många kvinnor som någon gång har blivit utsatta. Jag tror inte att jag känner en endaste kvinna som inte har en historia inom sig. Bara de tyder på hur jävla fel vår värld ser ut idag. 

Okej. Vi kan börja med incidenten när jag var runt 20 år och en dåvarande familjevän tyckte det var okej att smyga ner droger i min drink och istället för att väldigt bestämt, vägra släppa av mig hemma utan istället guida taxichauffören mot hans hemadress. Med en hjärna som var totalt väck och en kropp som inte ville fungera lyckades jag (tack min skyddsängel!) ändå fickringa min dåvarande pojkvän som från min jackficka kunde höra vad som försiggick och vad som höll på att hända. Tack gud för den fickringningen så att min mamma och dåvarande sambo kunde lokalisera mig 30 min senare lämnad, medvetslös och nedkyld i en snödriva. Lämnad med fingrar som rivit i mig, liggandes med huvudet i snön i en mörk park tuggandes på skum och fradga.

Det är först i efterhand jag inser att detta är en händelse som ärrat mig. Även att jag psykiskt förträngt minnena och mentalt raderat det ur mitt huvud så har det ju ändå legat där och vilat. Antagligen tills dess att jag skulle plocka upp och bearbeta det en gång för alla. Och detta hände BARA för att han ville något som inte jag ville. Jag kom hem. Ärrad, men jag varken anmälde eller berättade för någon. Trots påtryckningar från familj om anmälning sa jag blankt NEJ. Hela jag skrek NEEEJ. Jag hade ju varit med på det. Jag va livrädd för vad folk skulle tro och tänka. Hur folk skulle reagera. Någonstans lurade jag mig själv att jag varit med på det. Och för att inte tala om den där skammen, den där allt för vanliga skammen.

Nästa tillfälle skedde för ett par år sedan. Jag var nyinflyttad i Stockholm och skulle iväg på date med en känd profil. Jag kände nog direkt när jag klev in på Riche att jag skulle bli kortvarig. Han var packad och hade sällskap av inte mindre än 6-7 manliga kompisar. Jag minns den där känslan när jag placerade rumpan på stolen vid samma bord, och alla nog undrade vem denna lilla, tysta 23 åriga blondinen var. Jag hade en plan och det var att dricka upp mitt glas och sen avlägsna. Trots hintar om att jag skulle behöva dra så lyckades han övertala mig vidare hem till honom på ett glas. Det skulle bli trevligare där påstod han. Och ingen annan var med. Åter igen minns jag att jag sa att det fick bli en kortis. Lika fort som vi kom hem började han närma sig mig, och lika snabbt kom “Stureplanshora” genom hans mun. Och att sådana som jag väl gillade att ligga och säkert gjorde det mycket. 

Varför tog han sig rätten att kalla mig hora? Jo, för att han märkte nog fort att jag inte var ett uns intresserad. Och minst intresserad  av att ligga med honom. Om han ändå försökte? Jodå. Han pressade bokstavligen mig ner i sängen med benen över mina och höll fast mig samtidigt som han knäppte upp mina byxor och gick in med handen. Den inre kraften, den s.k superkraften man bara får vid scenarion likt denna så lyckades jag bryta mig loss och jag sprang ner för trapporna högst upp i huset med skorna i handen och andan i halsen. Vad hände sedan? ​Jo han skickade mig ett sms dagen efter där han ursäktade sina handlingar, skyllde på fylla och bad mig hålla tyst vilket jag också gjorde. Tills nu. 

Jag hatar inte män. Tvärtom. Jag älskar män. Däremot hatar jag friheten som alldeles för många män tror sig ha mot just kvinnor. Den s.k rätten de alltför ofta anser sig ha för att utföra sexuella handlingar/övertramp och våld mot kvinnors vilja. Anledningen till varför jag berättar min historia (som lyckligtvis inte påverkar mig värst mycket idag, men förvisso kommer jag väl heller aldrig att glömma) är för att alla som utsatts för något mot sin vilja ska våga tala. Prata! Berätta! Du har aldrig gjort något fel. Jag ångrar idag att jag inte berättade direkt vad jag varit med om, anmälde dessa händelser för det hade hjälpt mig så mycket under alla passerade år. All ängslighet och misstro. Rädslan jag får inombords när jag ser en man riktigt arg. 

Och tro aldrig någonsin, eller intala aldrig dig själv att det är okej att någon ger sig på dig mot din vilja. ALDRIG! <3