MIN FÖRLOSSNINGBERÄTTELSE. CLEO, 18/2-2020

Allt började måndag den 17:e februari. Jag vaknade 07.15 med Daniel och startade dagen som de flesta andra dagar. Med havregrynsgröt, ett stekt ägg och en rejäl kopp kaffe med hälften oatly ikaffe framför Nyhetsmorgon för att lagom till Malou efter tio ta fram datorn och öppna mailen. Trots att jag hade ett jobb att skicka in och göra klart så var det enda jag kunde tänka saker som jag skulle göra idag. Inneliggande tankar ni vet. Det var att fixa naglarna, eller fixa och fixa, ta bort allt och låta de vara naturella. Raka benen, eller hela kroppen, tvätta håret och bädda rent. Städa hemma skulle jag också göra. Om detta var saker jag tänkte skulle göras under dagen för att saker senare skulle ske vet jag inte, men jag tror helt klart att man känner på sig vissa känslor och framtid.

Jag fotade magen i underkläder efter den här bilden och tyckte den sjunkit ännu mer och nu var spetsigare och lägre än någonsin. Skickade sms o bild till syrran och skrev att snart händer det. Jag känner det i hela mig.

Jag åkte iväg och fixade naglarna och så hämtade jag hem en poke bowl lax med chilimayo till lunch. Kissade ca varje halvtimme om inte mer redan här. Tog en eftermiddagsprommis när D kom hem och jag minns att jag sa att det nog aldrig varit så enkelt och smidigt att gå? Kunde gått en mil för kände inte en enda värk nertill. Konstigt. Vi lagade middag och så satte vi oss i soffan för ett avsnitt av Hamilton på C More. Ingen position var skön och jag var både lättretad och på toa ca var 10:e minut. Ryggen värkte och jag gick till duschen för en lång varm dusch. (bästa när ryggvärken var PAIN IN THE ASS!) Tvättade håret och satt ner i duschen för att raka ben och ja, intimare delar. Det var också här det kändes som att vattnet gick (men som jag i efterhand förstod bara var okontrollerat kiss.) Dock ringde jag förlossningen och rådfrågade. De rådde mig att använda en binda och skulle den fyllas snabbt så var det vattnet, om inte antagligen bara slemproppen eller urin. Skrev också ett blogginlägg (klick), som jag också inte hade vågat publicera om jag inte kände att sker var på G. Sov kanske ett par timmar den natten (pga 511 kisspauser!) innan jag vaknade vid 05. I värkar. Inga ”mensförvärkar” som tidigare utan mer riktiga värkar. Lät Daniel sova till klockan ringde och låg under tiden och funderade. – Är det idag det händer?! Kommer hon idag? Blir vi föräldrar idag? Tankar som var så nära fast ändå så långt bort.

Daniel vaknade. Minns att jag tänkte för mig själv att det nog inte alls var någon idé att han ens åkte iväg på sina dubbelpass, men jag höll dessa tankar för mig själv. Man har ju hört att förarbetet kan ta dagar och hur mycket visste jag? VI pussades hejdå i hallen och han åkte. Jag gick stelt och bredbent in och bäddade sängen och tog med mig rena underkläder och gick mot duschen. Hann till soffan innan det bara rann ur mig. Var det kiss eller vattnet?! Försökte knipa emot men det bara rann ur mig. Okontrollerat. DET VAR VATTNET SOM GICK!!

Nu var klockan 08.10 tisdag morgon den 18:e februari.

Ringde Daniel som satt och åt frukost och direkt vände hem. Ringde sedan förlossningen som beordrade mig att komma in så att de fick undersöka min vattenavgång då de ville försäkra sig om att det inte var vattnet som hade gått i duschen kvällen innan. Grät efter att jag lagt på med barnmorskan. Det var blandande känslor som ”äntligen!” och en liten rädsla för att det är nu det faktiskt händer. Nu förändras livet. Jag drog på mig en lång stickad klänning och virade en handduk som en enorm binda mellan benen då det rann vatten mest hela tiden. Vi tog bb-väskan (som jag för övrigt använda ca 20% av!) och Doona vagnen med bilskydd i ett och gasade mot förlossningen. Här hade jag kanske 2 värkar var 10:e minut. Onda absolut, men milda mot vad som komma skulle. Parkerade bilen på 15 minuters parkeringen utanför sjukhusentrén, för snabbt upp till rätt plan skulle jag. Tog en värk i hissen och grät vidare. Såhär i efterhand nog en blandning av både smärta och ovisshet.

Skrev in oss och fick ett rum ganska direkt. De kopplade på ekg på bebisens hjärta (allt såg fint ut och hon låg hela tiden mellan 140-150 i hjärtfrekvens som hon gjort under alla barnmorska besök tidigare också) och så undersökte de mig. Här var jag öppen kanske 2 cm (hon fick in ett finger) så det var ju ingen bebis som skulle komma just precis NU. Men, vi fick ändå stanna kvar och jag fick klä om till sjukhusrocken i takt med att värkarna blev tätare och tätare.
Det gick snabbt framåt, och nu hade jag 3 värkar per tionde minut som i samma takt som de ökade såklart gjorde ondare och ondare. Jag tror i efterhand att det var det som gjorde att vi fick stanna kvar. Att jag direkt hade så täta och smärtsamma värkar. Samt att min journal berättade om de genetiskt snabba förlossningarna i familjen. Både mormor, mamma, moster o syster har fött SNABBT.

(emellan varje varje värk så är man ganska normal?)

Tiden från klockan 10 som vi kom in till klockan 14 gick snabbare än jag hann blinka. Vi åt lunch som Daniel varit och hämtat av Martin, en kompis som levererade utanför sjukhuset. Jag åt dock iranske två broccoli för jag var inte alls hungrig. Drack däremot flera glas kall nyponsoppa. Vet inte om jag sov en stund eller bara legat och fokusera på värkarna. Har lite minnesluckor här men snabbt gick det ialf.

Jag tog de första två timmarna utan bedövning (körde lite tenns, elstötar, i ryggen men det var mest lite för att ta bort fokus på smärtan pga att jag ville avvakta med epiduralen så att inte den skulle stanna upp värkarbetet o förlossningen. Tillslut sket jag dock fullständigt i det och lät narkosläkaren sticka och bedöva mig med epiduralen. Det blev bättre, men jag upplevde inte ”wow jag kände ingenting och epiduralen tog bort all smärta!” som så många förklarat dess inverkan. Absolut inte.

Klockan 13.57 bestämde vi oss för att ta med stå bänken och ta ett varv ute i korridoren. Jag hann till dörren i vårt rum innan en sjuhelvetes jäkla helvetes värk kom mitt i allt. Tog mig tillbaka till sängen och kom sedan inte upp. Förens hon var född.

Härifrån blev det smärtsamt. Och värkarna tätare än tätast. Det kändes som att jag inte hann andas innan nästa värk kom så det var ett par stycken per minut. Vi gjorde en ny undersökning runt kl 15 (har inte exakta tider men kollar hur bilderna i mobilen tagits) och nu var jag öppen 5 cm. Minns att jag tänkte va fan!! Det kändes ju redan som att hennes huvud var påväg ut i varje värk. Och så rätt man kunde ha, en halvtimme senare var jag fullt öppen och jag minns tydligt när barnmorskan sa; – Jaa du Joanna, nu är du fullt öppen så nu kan vi snart börja krysta! De förberedde bord, redskap och klädde sig i plastrockar. Jag har den bilden framför mig i huvudet så tydligt när de klädde sig och förberedde rummet. Det är svårt att förklara, men den stunden kändes så på riktigt. Nu skulle vi snart få träffa henne som vi väntat på i 9 månader.

Jag minns inte hur länge jag hade krystvärkar eller hur många de var, jag vet bara att jag krystade och att det kändes precis som den där populära vattenmelonen mellan benen. Hehe. Daniel hade jag bakom vänstra axeln som min lugna trygga punkt och två urfina barnmorskor framför mig som guidade mig genom allt. – Hur jag skulle krysta och hur jag skulle använda mina krafter.

Jag började i sidoläge men blev flyttad till rygg med två handtag för händerna som jag kunde hålla vid och pusha mig nedåt. Fick lustgas och andades ivrigt in den i varje ”värkpaus”. Den hjälpte mig mycket genom krystningsprocessen och såhär i efterhand är det den ”bedövning” som hjälpte mig bäst. För här fick jag fokusera på andningen och inget annat och det hjälpte mig väldigt mycket. Det är svårt för mig att sätta en tid här eller räkna hur många krystvärkar jag hade innan hon var ute men jag skulle tippa på att vi kanske höll på runt en timme här. Minns att jag sa här att det inte kommer gå! Jag går sönder! Jag fixar inte det här! Men i allt detta så är det PRECIS det man gör. Kroppen ÄR SÅ JÄKLA COOL! Vänd smärtan o ”skriken” till styrka! LITA PÅ KROPPEN OCH SAMARBETA MED DEN!!

Huvudet var ute kanske de sista 5 minuterna och vi fick känna på hennes lilla huvud. Kände att hon hade hår.
Nu var vi nära och om ett par ynka krystvärkar skulle hon vara på mitt bröst! Den målbilden fick mig att pusha som aldrig tidigare och ett par minuter senare var hon ute.

17.08, den 18:e februari föddes hon. Vår stora lilla livskärlek. Den stunden, med henne på bröstet och Daniel vid sidan är utan tvekan den finaste stunden jag någonsin upplevt.

Och på frågan som många frågar om jag skulle göra om hela den här processen igen? Alla dagar i veckan. För lika mycket som det gjorde SÅ förbannat jävla skit ont så är upplevelsen lätt det coolaste jag upplevt. Kvinnokroppen är fenomenal och allt som sker av kroppen per automatik är så häftigt och bara WOW! Jag ser tillbaka på hela den här dagen med ett stort leende på läpparna och jag kan nu såhär, nästan 5 veckor senare nästan lite längta, och innerligt hoppas att jag får vara med om detta igen!

Mitt bästa råd till er med detta framför er? LITA PÅ DIN KROPP OCH SAMARBETA MED DEN! Och skrik inte ut din smärta, fokusera på att använda den inåt som en full urkraft istället! Det kommer hjälpa dig SÅ mycket.